Ett tårfyllt farväl

Fredagen den 30 januari, runt elva tiden

Observera att detta är ett väldigt långt inlägg.

 

Idag kände jag mig fullt återhämtad från sjukdomen, vilket var en mycket välkommen upptäckt! Full av nyvunnen kraft slänger jag mig ur sängen och på med kläder och (självklart) upp med håret i en full bulle på skallen: Ready for take down. Hinner dock inte så långt innan Emily slänger upp min dörr (utan att knacka) och säger helt abrupt: Take Elliot down and feed him, I haven’t sleept all night, och ber mig också i samma vända att städa upp köket eftersom jag lämnade diskmaskinen outplockad igår and she expetcts everything to be ready for the next sitting. När jag städade köket efter middagen dagen innan så var den dock igång (diskmaskinen), den måste ha blivit klar när jag hade slutat städat, men hade jag sagt det till henne hade det antagligen tagit hus i helvete. Inga problem med mig, jag är fortfarande positiv… eller nästan i alla fall.

 

Så ner går jag, men efter upprepade försök så erkänner jag mig överbemannad, den lille kråkan vill inte ha frukost. Vi går vidare till nästa monster: Poppy, som idag har bestämt sig för att hon inte vill ha gröt, trots att hon gladeligen åt den igår. Fram och tillbaka med barn hit och barn dit och sedan: Städa köket som jag blev tillsagd att göra! Jag hinner dock inte klart med detta utan Emily kommer nerstormande igen och säger åt mig att ta ut barnen, att få dem påklädda. Ska jag inte göra klart köket först? Frågar jag försynt, men det skulle jag inte ha gjort… Kärringen ger mig ett ögonkast som skulle kunna döda och säger For once, Emma, can you just do what you’ve been told? Don’t answer me back like that.

Nehepp. Jag tar mig an nästa problem med att få barnen påklädda, vilket är ett förjäkligt företag i sig, och efter ungefär fem minuter är Emily nere igen och är på mig igen om att jag är oorganiserad, höjer rösten för mycket, koncentrerar mig på fel saker, om ett barn inte gör som jag säger – gå vidare till nästa (vilket jag gjort men ingen av dem lyssnar ju) och blah blah blah. En lång harrang över allt jag gör fel. Har varken ork eller lust att gå igenom allt som sas där på morgonen, men roligt var det då inte. Hon åker i vilket fall som helst iväg med de två äldsta för att handla skor till dem och jag sätter igång att städa köket igen, en av tusen andra saker som hon anser att jag ska vara klar med innan hon kommer tillbaka. Jag gör dock ett litet uppehåll när jag är halvt klar och ringer hem. För nu har jag nämligen bestämt mig. Jag vägrar. Jag tänker verkligen inte låta den där uppblåsta engelska kossan förolämpa mig varje gång hon känner sig lite trött. Jag trodde att hon verkligen hade gett sig eftersom jag bad henne att inte höja rösten mot mig och det verkade verkligen som om hon förstod vad jag menade. Men tydligen så hade inte det nått fram till henne. Hon är i sin lilla bubbla där allt ska vara enligt hennes regler, men hon får bryta reglerna själv om hon känner för det. Hon får prata i telefon när barnen håller på att somna, hon får höja rösten åt barnen, hon får lämna saker halv gjorda och inte göra klart dem, hon får lämna lekrummet i ett kaos, men om någon annan skulle göra det…

 

Jag har i alla fall ett stödjande samtal med mina föräldrar, som båda två säger att jag borde åka hem om det känns sådär. Det är inte ett beslut som jag bestämde på fem minuter bara förövrigt, eller endast från uppmuntring från föräldrarna, nej jag har varit på min vakt under den här veckan och verkligen funderat på hur jag har det här, och om jag känner att det kommer bli bättre. Jag vet att jag bara har varit där i två veckor, och att det kanske blir bättre om man ger det lite mer tid, men jag vaknar varje morgon och bävar för att gå ur sängen. Jag mår illa på tanken av att en dag till måste övervinnas och hanteras. Nämligen av den enkla anledningen att jag ständig, och jag menar ständigt, går runt och spänner mig, är nervös, känner att jag gör allting fel. Det är ett otroligt pissigt sätt att spendera sin dyrbara ungdom på!

 

Efter samtalet med paranterserna går jag då ner till Richard (Emily är fortfarande och handlar skor) och säger rent ut att jag inte känner mig bekväm i att vara här och att jag vill åka hem. Han, som den trevliga man han är, tar detta med bravur och säger snälla saker, och ger mig till och med en kram! Trevlig människa det där. Förstår inte någonstans vad han ser i den markatta han är gift med. Nej nu var jag kanske lite elak. Efter det lilla avslöjandet så går jag upp och packar. Allt packat och klart – nu är det bara att vänta tills Emily kommer tillbaka, det är ju trots allt hon som bestämmer och nu börjar nerverna komma.

 

Okej, människan kommer in i huset och börjar självklart på stört bombardera med klagomål och uppgifter. Jag ville inte riktigt säga att jag ville åka direkt framför barnen, så det tar kanske en fem minuter innan jag kommer till skott. Först, är hon helt lugn och säger bara okej, det är fine, varför vill du åka? Och jag säger att jag inte känner mig bekväm där och att det inte känns som om det kommer att funka. Då återtar den gamla vanliga läskiga Emily hennes kropp och hon hugger som en bullterrier och släpper inte taget. Höjer rösten? Ja. Kallar mig patetisk? Ja. Säger att jag är egocentrisk? Sjävklart. Även mentalt labil, sjuk i huvudet, löjlig och svag är ord som förekommer i den här historien. Jag orkade inte ens försvara mig för nu var hon igång på allvar. Orden och förlöjliganden flödade ur henne och målet var att trycka ner mig så långt ner i skosulorna att jag aldrig skulle återse solen. Hon skriker Well then, go and bloddy pack then!! Och förberedd som jag är kommer jag kånkandes två sekunder senare med min packning ner för trappan och hon fortsätter sin harrang över min patetiska existens med uttryck som: Du kommer aldrig överleva i den här världen om du är såhär svag och ger upp på en gång, din patetiska lilla varelse och Du är den mest bortskämda, sjukliga människa jag någonsin träffat. Nu står jag och praktiskt taget håller med henne, svarar mest Yes I am pathetic, Yes I am a brat, Yes I am spoiled.

 

Men jag är därifrån nu i alla fall. Richard fick på sig skorna och väskorna in i bilen medan hon står och gormar i dörren och in i bilen med mig också, och fort iväg. Herre min gud. Jag har aldrig blivit så udda behandlad i hela mitt liv. Någonsin! Richard sa dock mycket sympatiska saker som, det har hänt förut (Tydligen har en annan tjej också åkt därifrån), han hoppas det blir bättre i Schweiz och att jag borde åka till Paris ett par dagar för att få ett lite trevligare slut på min vistelse än det här. Plus att han betalade min tåg resa till Paris. Jag måste erkänna att jag grät hela vägen till tåget, på tågstationen och på tåget. Även innan också när jag pratade med mina kära föräldrar.

 

Men äventyret är inte över! Om ni inte orkar läsa mer kan ni återkomma ngn annan gång, för det här kommer att bli ett ganska långt inlägg. Ni anar inte vart jag sitter och skriver det förövrigt. (Haha, cliff hanger!)

 

Väl på tåget så är jag mest i chock. Stirrar apatiskt ut genom fönstret och känner mig väldigt tom, plus att jag känner mig oerhört skyldig. För vad vet jag inte. Antingen för barnens skull, för jag vet att den där familjen verkligen behöver en extra person där, och det skulle ha varit jag, men jag svek dem. Men dessa känslor slås tillbaka av känslan av lycka att vara därifrån. Det låter lite makabert, men sant.

 

Jag kommer till Paris och står som handfallen på perrongen. Vad ända in i glödheta gör jag nu?! Ta in på hotell eller åka direkt till flygplatsen? Jag har inte precis mycket pengar, jag fick bara en veckas lön, men jag har ändå så att det räcker för båda alternativen. Det första jag försöker göra innan jag tar mig an något annat är i alla fall att hitta något ställe med Internet så att jag kan kolla om det går något flyg. Detta märker jag är en fullkomlig ouppnåelig önskan och istället köper jag en kyckling baguette och en kaffe och smäller i mig dessa på två sekunder (hade vid det här laget inte ätit något, så när som på en mandarin, två mentos, en yoghurt, en bit bröd och ett kex på tre hela dager pga att jag har varit sjuk) och bestämmer mig efter ett kort snack med fadern min att åka till flygplatsen och chansa på att det går något flyg.

 

Väl framme vid flygplatsen (jäkla projekt att komma dit, men det är oviktigt) så försöker jag hitta ett flyg som går hem till Stockholm, och visst gör de det! Det går klockan åtta, och klockan är vid det här laget bara sex! Halleluja, tänker jag, och skuttar glatt fram till biljettbokningen (okej skutta var väll att överdriva, med tanke på mitt 30 kilos bagage!). Den första uppvakningen kom här. Precis här vid Air France’s biljettbokning får jag mig en örfil av verkligheten. Priset för en plats på detta flyg? 600 euro. Det är alltså runt 6000 svenska kronor. Vem i hela fridens dar skulle någonsin köpa en så dyr biljett? VEM? Inte jag i alla fall, och morgondagens priser är inte precis bättre, de ligger på 500, 400 euro. Herre min helige skapare. Europa är inte så nära som det verkar har jag märkt. Spontanitet och flygresor går definitivt inte ihop. Nu börjar ett rullande av mina väskor fram och tillbaka i evighet. Jag tror att jag har varit fram och tillbaka över hela terminal 2 (treminalerna är väldigt stora i Paris, haha) säkert en tio tal gånger vid skrivandes tidpunkt. Jag lyckas i vilket fall som helst hitta Finnair, vilket kändes mycket hemma tamt. Finland, kära Skandinavien, granland. Det fanns till och med skyltar på svenska vid montern! Här hittas en biljett för 190 euro, imorgon klockan halv åtta. Det är det absolut lägsta som finns att hitta. Det är nämligen bara Finnair och Air France som går till Sverige härifrån. Nästa tanke som slog mig var att man kanske kunde hitta något billigare alternativ om man mellanlandar och byter till ett annat flygbolag, kanske i Düsseldorf igen, eller Köpenhamn, eller varsomhelst! Bara jag kommer hem någon jäkla gång. Åter igen så springs det fram och tillbaka en hel del och här kommer den andra verklighets uppväckandet. DET GÅR INTE. Går inte att göra så. Det är tydligen omöjligt att genomföra, OMÖJLIGT. Hysterin kryper närmare och närmare, så även tårarna (har fällt en eller två under vistelsen på flygplatsen men nu var det på väg att välla över av frustration). Jag går tillbaka i hopp om att biljetten till Stockholm ikväll kanske har sänkts i pris (med Air France, 600 euro) men sådan tur hade jag inte. Här får jag dock hur mycket sympati som helst, eftersom de frågade varför jag behövde en biljett så snart, och då kom tårarna och hela historien upp för de stackars biljettbokarna. Men dessa två var hur hjälpsamma som helst och kollade alla möjliga olika alternativ, men utan framgång. Och där står jag som ett fån och bölar in för främlingar! (I rättvisans namn så bölade jag inte, bara grät en aning).

 

Nu när alla alternativ har testats så finner jag mig i mitt öde (med hjälp av ett snabbt samtal med modern) att jag snällt får punga ut 2000 kronor och sova på flygplatsen i en natt för att få återse kära Svearike. Så jag återvänder till Finnari disken, men till min allt för stora förfäran så är den stängd. Varför, frågar jag då mig själv, kan inget gå bra idag? Jag måste då vänta tills imorgon bitti med att köpa min biljett, och tänk om de blir dyrare då? Jag börjar vandra mot McDonalds för att få mig en kopp kaffe och ett glas vatten utan att bli ruinerad på samma gång, men lyckas på något outgrundligt sätt missa ingången (hur lyckas man med det?! Det är McDonalds vi pratar om här, inte något litet undangömt fik på söder) och vandrar ända längst bort i terminalen och en vakt frågar vart jag ska (tydligen så går ingen normal människa hit utan tydlig anledning, jag var väll otydlig i mitt uppdrag). Jag säger McDonalds och han frågar sedan vart jag ska flyga. I’m not flying anywhere säger jag sanningsenligt och berättar kortfattat min historia (de verkade inte ha något bättre för sig än att lyssna på mig) och, hahaha, gissa vad människan säger? You can come with me, in my car and sleep in my house! I like you. Jag säger vänligt men bestämt nej till detta erbjudande och springer iväg med mina väskor och hela karusellen åt fel håll, och får sedan vända och gå förbi dem igen, varav han framför erbjudandet igen och tillägger att han tycker jag är mycket vacker. Vid det här laget är jag så trött och förvirrad att jag bara skrattar och går vidare, och blev snarar glad än förolämpad av erbjudandet (vilket inte betyder att jag kommer anta det, men ändock jag behöver uppmuntran just nu).

 

Så då sitter jag på McDonalds i lugnanro och skriver en del av detta inlägg när en läskig man kommer fram och frågar om jag har sett hans flickvän, vilket jag inte har. Han säger att han letar efter sin flickvän och han har nu har hittat henne, jag är hon! Vill jag bli hans flickvän? Nej, svarar jag. Han fortsätter ett tag sedan går han. Jag traskar lugnt vidare, och köper en pizza från pizza hut, och äter den då jag märker att han sitter några bord bort. Då tar jag mitt pick och pack och går därifrån. Han följer efter mig. Jag går längre bort, han följer efter. Jag går ut och går in genom en annan ingång. Han följer efter. Och så håller det på ett tag tills jag börjar bli lite orolig. Så jag går fram till informationsdisken och ber om hjälp och dessa vänliga människor har största medlidande och säger att det brukar komma massa konstiga människor hit, men det ska skicka efter en vakt. De går även fram till denna man och pratar med honom, och informerar mig när de kommer tillbaka att han väntar på mig, hans fru, eftersom jag är gravid med hans barn, och säger att han har letat efter sin fru. Han ändrar även sitt uppsåt då och då och säger att man letar efter EN fru, inte SIN fru. Obehagligt tycker jag. Jag vill då inte sitt i en vänthall med honom bredvid mig. Tänk om jag skulle somna! Vad skulle han hitta på då? Belägra mig? Men dessa underbara män i informationsdisken fixar snabbt ett ”billigt” hotell till mig (39 euro… suck en dyr historia det här) och följde mig till bussen. Tack och lov att de gjorde det, för annars hade väll galningen hoppat på bussen han med! Så nu sitter jag alltså på i ett litet hotell rum någon stans utanför Paris och ska gå och lägga mig. Imorgon – Sverige!

Sjukdom och baguetter

Jag har drabbats av en så kallad gastric bug. Översättning: Magsjuka, eller något liknande. I onsdags natt låg jag uppe hela natten med förjäkliga magsmärtor och det slutade med att jag sprang in på toaletten vid 3, 4:a tiden kräktes upp hela middagen från kvällen innan + galla. Helt utmattad och fullkomligt genomdränkt av min egen svett stapplar jag tillbaka till mig säng och lyckas sova tills klockan sex då jag ännu en gång får slänga mig ur sängen och in på toaletten igen (tursamt nog är toaletten precis bredvid mitt rum) men har inget spyvärt kvar i mig så det var mest plågsamt hulkande den här gången. Emily och Richard lät mig stanna till sängs hela dagen, och det sjuka var att jag verkligen sov hela dagen också, gjorde verkligen inget annat, läste inte, kollade inte på film. Endast sova, utan att äta en ända tugga mat på hela dagen. Men det som är ännu konstigare är att jag även sov mig igenom hela torsdags natten också! Eftersom jag hade sovit i 14 timmar (give or take) så borde jag ju haft lite problem med att somna, men nej. Sov som en stock hela natten till klockan sju. Idag har jag lyckats vara uppe i alla fall, men jag har fortfarande inte ätit något. Helt galet, på två hela dagar har jag endast ätit en liten bit baguette och ett litet kex. Jag blir bog bättra imorgon, förhoppningsvis, trots att det är helg vilket betyder att alla fyra är hemma hela dagen. Jag ryser lite vid tanken.

 

Apropå baguetter så kan jag nöjt deklarera att fransmännen är lika galna i baguetter som ryktet säger. Jag trodde att den teorin var lite överdriven, som att alla svenskar är blonda och blåögda. Okej jag är visserligen blond och blåögd, men alla är verkligen inte det trots att många utanför Skandinaviens gränser tycks tro det. Jag tog bara för givet att det var lite överdrivet hela baguette grejen, precis som randiga tröjor och baskern (ingen, och då menar jag ingen har det här. Har inte sett en ända basker, och inte heller någon randig tröja!

Men tursamt nog så märker man ändå att man är i Frankrike för baguetterna är på sin plats! Alla vandrar omkring med en färsk baguette på morgonen verkar det som, och här i huset köps det alltid hem en nybakad varje morgon! Visserligen så tycker jag om baguetter (vem gör inte det?) men jag skulle inte ha något emot lite hederligt falu rågrut vid det här laget, det går inte heller att finna. Någon som vill skicka ett paket med falu rågrut till mig?

 

Puss

Emma söker bonde

Jag undrar om det finns någon potentiell ung bonde här omkring. Det är inte helt omöjligt att det finns i alla fall en människa under 30 här, bara det att jag inte ha sett dem än… och denne någon borde ju vara en man, och attraktiv? Drömvärld? Jag försöker föreställa mig ett möte – jag är ute på en promenad, rundar ett hörn och vi springer in i varandra. Skratt, frågar hur det gick och blir förälskade? Ända problemet är (förutom att detta bara händer på film) att det inte finns några hörn här. Närmaste gathörn? Ja, det är nog tjugo minuter bort med bil så jag får nog stryka den idén.  Det är ju landet, hur många hörn finns det egentligen på landsvägar? Kraftiga svängar möjligtvis, men i gående fart hinner man alltid väja för människor på landsvägar.

 

Nej men en sak som skulle kunna hända, med lite oscarsbelönade moves från mitt håll, är något i still med scenen i P.S. I love you. När hon letar efter ett naturreservat och är där och han följer henne tillbaka och allt är helt sött. Det KOMMER hända mig. Så planen är numera att så fort en ung man (som om det händer ofta?) är att ställa sig och se gulligt förvirrad ut (en look som passar mig bra) så kommer min film kärleks historia vara klappad och klar. Bra då har vi det avklarat.